Precis tittat på "SOS International" på tv och det får mig att tänka tillbaka i tiden, närmare bestämt åtta (!!!) månader tillbaka! Det var då pappa dog! Känns absurt att det var så länge sedan, vart har tiden tagit vägen? Känns inte ens som att jag "haft tid" att sörja på riktigt, för att det varit så mycket hela tiden, men det kommer det vet jag...man kan inte fly ifrån känslor! När pappa hamnade på sjukhus i Tyskland så kopplades SOS International in, det görs det alltid när man som svensk hamnar på sjukhus utomlands, de försökte hitta en möjlig sjuktransport för min pappa som i dåläget var i mycket dåligt skick! Men han var så pass instabil att förflyttning inte var möjligt just då, medicinering skulle sättas in och vi fick avvakta tills hans tillstånd förbättrades... Men det gjorde det ju dessvärre aldrig...Efter att pappa avlidit så ringde SOS till mamma kontinuerligt, kollade hur det var med oss och försökte få hem oss och pappa (hans kropp) så fort som möjligt, men det skulle bli mer komplicerat än så! Vi fick komma hem efter bara några få dagar (först en massa pappersexersis) men det tog över två veckor innan pappa "fraktades" hem i kista! Denna väntan kändes jättelång och telefonen gick varm ifrån sjukhuset i Tyskland, sjukhuset i Sverige, begravningsbyrå, SOS Internatinal, försäkringsbolag mfl. Alla spelade någon roll i det hela, det var mer komplicerat än vad vi räknat med att det skulle bli! Bara en sådan sak som att vi fick lämna kvar hans körkort i Tyskland för att de var tvugna att öppna kistan i alla tullar (Tyskland, Danmark, Sverige) för att säkerställa att det verkligen var han i kistan och ingen annan...det var jobbigt att veta, kändes mycket kränkande!
Tänker på de stackarna som gör sig illa, eller ännu värre familjerna till någon som avlidit, utomlands! Även om allting tar tid i dagsläget så ska vi nog vara glada för att vi har SOS International! Hur hade det sett ut om de inte fanns, hur hade allting gått till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar