Min älskade lille kille!

Min älskade lille kille var med om ett trauma i natt, jag med för den delen! Händelsen har spelats upp i mitt huvud om och om igen hela natten... Tänk om han hade varit ensam hemma när det hände!! Har dåligt samvete även om jag inte kan rå för vad som hände! Klockan var strax efter 02 och jag hade gått och lagt mig. Upptäckte en stor långben på väggen i sovrummet så jag kallade på Thomson så han skulle få ta den. Jag ropade och han kom genast springande, han hörde på mitt tonfall att det var något roligt på gång. Jag visade honom långbenen och han blev överlycklig! Han började hoppa och studsa längs väggen men oturligt nog så löper elementrören längs med den väggen och plötsligt lyckades Thomme få in sitt ena ben mellan röret och väggen och resen av kroppen föll till golvet. Som han skrek!!! Benet var vridet på ett sätt som inte ens i de vildaste fantasier går att föreställa sig! Jag flög upp ur sängen för att kunna hjälpa honom loss, kändes som att det tog en hel evighet innan jag hann reagera...tänk då så långa de sekunderna måste ha känts för honom! Lyckades få loss honom samtidigt som jag skrek på Martin att komma. Vi var helt säkra på att han vridit av sig sitt ben så vi stoppade honom i sin bur och slet på oss kläder för att sedan dra iväg till djursjukhuset. Hela tiden morrade och mjauade Thomson i buren. Martin har läst djursjukvård i det militära och var hela tiden lugn och sansad, jag själv var i upplösningstillstånd! Martin ville bestämt känna igenom Thomson en gång innan vi åkte, för att se hur pass illa det var. Han klämde och kände och tvingade stackaren att promenera... Thomson lugnade ner sig lite och skrek efter en stund inte lika mycket, Martin kunde undersöka honom grundligare och konstaterade att han var hel men att höft och knä förmodligen varit urled!?! Men eftersom Thomson började stödja mer och mer på benet så tog vi beslutet att avvakta till idag, jag litar på Martins omdöme! I morse när jag steg upp så började Thomme spinna högt när jag klappade honom, men jag vet ännu inte om stödjer på sitt ben för när jag sagt godmorgon till inom så deckade han igen och ligger nu och snarkar som en liten gris! Min älskling! Som barnskötare har jag varit med om hemska dagisolyckor, då har jag alltid varit en av de mest sansade och haft kontroll på situationen... Konstigt det där med hur man reagerar!