Ögon kan glittra. Läppar kan le. Men vad som döljer sig bakom fasaden kan ingen se. Inget vet. Ingen förstår. Ingen. Ständig flykt. Trött. Allt måste få ett slut. Men hur. Orkar inte tänka. Vågar inte. Jobbigt att ensam stå armérad. Beredd med högsta försvar. Svårt att lämna tomhet bakom ryggen. Ingen som backar upp. Tufft att förklara. Känna att det är över/under andras förstånd. Universum är stort. Någon måste det väl finnas. Någon som känner precis så. Som jag. Nära vänner. Men ändå ensam. Omtänksam familj. Men ändå främlingar. Kärleksfull partner. Men ändå så oförstående. Tänk om man kunde köpa lycka. Hälsa. Kärlek. Allt det där som alla behöver. Men som är så svårt att finna. Tänk att få se sig själv med andras ögon. Tänk att se sig själv komma gående längs med gatan. Hade man ändrat uppfattning. Hade man sett allt med andra ögon. Hade jag fortfarande varit jag. Hade jag haft samma känslor. Hade mitt liv sett annorlunda ut. Kanske inte. Här. Nu. Det är det viktigaste. Men tänk om man inte trivs. Vad gör man då???