Hej där...

män och kvinnor talar olika språk...

Här sitter jag... Igen! Som så ofta annars! Haft en turbolent dag! Gick inte alls som planerat! Men så är det väl ibland?! Man kan inte alltid komma överens, inte alltid tycka lika. Missförstånd är nog den vanligaste orsaken till att allt blir som det blir?! Och idag var det just så det blev! Hoppade över läkartiden... Orkade inte gå dit! Vet att det är väldigt fult av mig att göra så, men jag har faktiskt inte gjort så förr (inte vad jag kan minnas åtminstone)! Hann bara ner till Malmö och möta upp min älskade. Sen gick det fort. Orden, meningarna haglade. Och det kändes nästan som att vi talade olika språk. Vi gick varsitt håll. Irriterade. Arga. Besvikna. Mognadsnivån låg på en massa sms-skickande istället för att faktiskt försöka prata. Men så brukar det väl också bli när man är upprörd?! Att man har svårt att prata. Det slutade med att jag tog tåget hem och han bilen. Var nog ett smart drag. Båda fick lugna ner sig i lugn och ro. Alla spänningarna ledde ett smärre migränanfall. Blev två värktabletter och soffan när jag kom hem. Sov en timme. Stämningen är fortfanade spännd. Ingen vill bryta isen. Vem har gjort rätt? Och vem har gjort fel? Kan, och bör, man överhuvudtaget tänka så? Nä, det är nog inte den sundaste lösningen. Men ofta blir det ändå så. Sakta kommer stämmningen nog att mjukas upp igen. Men båda söker efter ett förlåt. Någon måste vara först med att uttala orden. Men jag har väl inte gjort något fel? Eller? Hmm... Han tänker säkert likadant! Varför ska relationer mellan människor vara så svåra? Varför utsätts man hela tiden för dessa "prövningar"?? Det måste vara för att stärka banden sinsemellan - intalar jag mig själv! Vårt hav har aldrig varit riktigt lugnt. Nästan som en småputtrande gryta. Och ibland blåser det upp till storm. Jag är envis. Han är envis. Och tillsammans utlöser det en explosition. Men jag har det hellre så än öronbedövande tystnad. Tystnaden får en att hela tiden sakta ta ett steg ifrån varandra. Att ventilera får en att komma närmare varandra...in på bara skinnet. Våra vågor har avtagit mycket. Från början blåste det upp till storm så ofta att man nästan blev sjösjuk. Nu har vi lärt oss att gå - han på sitt håll och jag på mitt. I vår egen tystnad får vi tid att tänka. Att reflektera. Och sedan möts vi igen. Kanske lyckas vi inte alltid att lösa det. Har man olika åsikter så har man. Men oftast hittar vi en komprimiss. Det känns bra. Efter regn kommer solsken. Och för det mesta så skiner ju faktiskt solen!!! Min man är den bästa. Jag älskar min Martin.

Love!